Han tänkte bjuda ut oss på en pizzeria..

Hoppas det är en pizzeria á la carte så jag kan beställa sallad.

- Jag har inte druckit läsk sen jag gick i sexan, det är fyra år nu

- Eftersom min kropp har vant sig vid att leva utan läsk osv, så blir jag inte sugen på ex kladdkaka, godis eller något sånt. Jag tycker inte att det är gott.

- Min stora last är att jag gillar ostbågar och kan smälla i mig en halv påse en fredag utan problem.

- Jag har inte ätit på McDonalds på snart två år, i september. Anledningen till att jag åt där för två år sen (åt minimorötter och mineralvatten då) var att min lillebror fyllde år och hade kalas där.

- Jag äcklas när jag ser pizza, hamburgare, bakelser osv. Om jag är på stan äter jag en fralla med sallad, ost och grönsaker. Jag lockas inte av bakelser. 

1½ macka, spaghetti och quornfärssås, 2 sandwich och 8 vindruvor.

Sen frågade familjen om jag ville ha glass. Eh, jag hade precis ätit två glassar?
Hurfan förväntar de sig att jag ska kunna trycka ner mjukglass också? Euw...

Var beredd på att ha gått upp i vikt pga glassarna, men eftersom jag gick 5kmaren igår så hade jag inte gått upp i vikt, utan ner istället! Fan va' glad jag blev. Morgonvikt: 58.2 kg - exakt 1 kg mindre än igår. Hurfan kan jag gå ner ett kg när jag inte tränat så mycket och ändå ätit mycket? :0

(en på mig och pojkvännen på skolavslutningen, finklädda och kyssandes.)

Ringsignal: Yiruma - River flows in you 

Meddelandesignal: Mayday Parade - Miserable at best


Bild nr 1 i fotoalbumet: 
Festbild där jag och en annan tjej"kompis" dansar med varandra och har en massa killar som står i en ring kring oss

Senast tagna bilden i fotoalbumet:
Bilden på mina ben ni fick se igår.

Bild nr 10 i fotoalbumet:
Bild på baby's nyckelben <3

Bild nr 20 i fotoalbumet:
Baby's exflickvän faktiskt. När hon gick i fyran kanske, ful som fan var hon. Det gör mig glad.

Senaste sms:et i inkorgen:
"Men ja gillar mörkt hår så enligt mig finare nu än det ljusare ;) men det är också riktigt fint ;) Du är en sån som passar i allt ;)" - killkompis, för två minuter sen

Första sms:et i inkorgen: 
"Vaknade nyss :) Men när kommer du hem? :D" - baby, för nån månad sen

Sms nr 10 (bakåt, från senaste smset) i inkorgen:
"Kanske lite senare knådd? <3" killkompis, för tjugo minuter sen

Sms nr 20 i inkorgen:
"<3 Issa förlåt" - killkompis, ungefär 40 minuter sen

Sms nr 30 i inkorgen:
"Issa du glömde dina pengar här haha, men tänk på detdär med festen!?" killkompis, 14:05

Sms nr 50 i inkorgen: 
"Du kommer väl på min fest ikväll hoppas jag? :D" - en annan killkompis, fick det igår

Senast skickade sms:
"alltså jag sprängs av ilska"

Sista smset bland skickade sms:
"jag missar fyra fucking fester denna veckan pga mitt jävla hår åh helvete :("

56 kg - Jag får ta på mig mitt nya blåa linne för första gången

54 kg - Jag får gå och pierca naveln (yes, min familj tillåter det. Men tänker fan inte pierca naveln så länge jag har en fettomage, pinsamt ju.)

59.2 stod det. 0.8kg mindre än igår iaf.

Förövrigt var det bamsefrukost med familjen. Inte naize.

Tvingade i mig en macka utan smör med paprikaost och paprika på samt en halv macka med makrill i tomatsås på. 

Varför måste man äta så mycket när familjen är närvarande?
Jag hatar det. Jag vill vara smal, vacker, fin, någon att vara stolt över.

Jag vill att folk ska prata om mig och säga "Ja hon väger säkert inte mer än 48kg".

Jag vill att folk ska komma ihåg mig som den smala, vackra flickan.

Inte den tjocka idioten. FAN :(

Jag gick i sexan och hade precis fått en ny bästa kompis, Anna. Hon började i min klass i sexan och vi blev snabbt vänner. Vi var likadana, förstår ni. Högpresterande elever som känner sig misslyckade om de får mindre än mvg tillbaka på prov osv osv. Det fanns en stor skillnad dock: Anna var riktigt naturligt smal, vackert smal. Inga former, inget fett, ingenting. Bara smalhet. Jag däremot hade börjat få både bröst och höfter och detta var så förskräckligt fult när man jämförde mig med Anna, jag såg ju minst dubbelt så stor ut i mina ögon!

Så, jag började äta mindre. I skolan åt jag aldrig lunch längre och när jag var hemma så åt jag, bara det att jag åt mindre portioner. Det lönade sig faktiskt. På bara 2 månader hade jag gått ner 7 kg.

Dessvärre gick jag i en liten låg- & mellanstadieskola, så lärarna märkte att jag inte åt på luncherna, de ringde familjen och det blev kalabalik härhemma. Jag var ju bara 12 år, skulle jag verkligen förstöra för mig själv under resten av mitt liv och blabalbla, de pratade så mycket att jag inte brydde mig. Så jag började gå till matsalen på lunchen, bara för att familjen inte skulle bli inblandad. Jag tog en liten liten liten minimal bit av det som serverades, men lärarna kunde inte klaga längre för jag åt ju, även om det var extremt lite.

En internetkompis of mine ska köra till Tyskland och köpa ut dricka.

På måndag kommer han köra igenom min lilla stad och han undrade om jag ville ha något.

Alltid bra att ha något vafan. Fester hela tiden när man är lilla jag.

Har något att vara motiverad över att gå ner i vikt till också.

Han har aldrig träffat mig + att han kommer ta med 2 kompisar.

Allihopa är 18 år, eller ja jag tror det. Antar det. Han är det iaf.

Hade precis varit ute och joggat 5kmaren liksom.

Familjen hade köpt hem glass, men jag log och sa att jag fortfarande var mätt, att jag åt mycket förut.

Sen gick jag förbi en spegel och ville bara lipa.

Därför har jag spenderat en halvtimme med att gno in schampoo och balsam nu.

Några tips från er söta läsare hurfan jag ska göra för att inte ha något jävla svart hår längre?!

Jag vill bara.. avlivas. 

Nej, inte riktigt men ändå. Vafan, 10 fucking fester denna veckan

och förmodligen kan jag inte gå på en enda PGA MITT JÄVLA HÅR.

Imorse joggade jag runt sjön som är 8 km ungefär.
Och nu är jag på väg ut för att jogga igen, dock bara en 5km sträcka denna gången.

Okej då.

Här kommer det upp en bild på mina ben.

Fyfan...
Men en dag ska dom bli långa och smala.

  

Eller ja, jag hade det.

Familjen har inte varit hemma, de skulle komma hem runt 6 vad jag fattade det som så de borde vara här any minute. Sjävlklart därför jag har kunnat äta så lite. Väldigt svårt att äta lite när jag har deras blickar på mig, de granskar noga hur mycket jag äter, tyvärr. Även om jag är överviktig nu. Eller ja, jag anses ju som "normal" men ärligt talat så "mår jag lite för bra" så att säga, väger för mycket för att klassas som normal egentligen.

Tänkte att jag skulle färga håret eftersom jag var så glad, som en belöning för att jag varit så duktig. Gick till frisören och pekade ut mörkbrunt, är halvbrun/halvblond/halvmörkbrun just nu, en massa olika färger också pga all blekning osv av solen. Håret blev förfan svart. Jag känner för att lipa när jag kollar på mitt hår.

Frisören tyckte tyvärr att håret var mörkmörkbrunt, och inte svart så inte får jag några pengar tillbaka inte. Helvete. :(

Det är alltid en massa som hör av sig, jag blir bjuden på fester till höger och vänster, bara denna veckan är det 10 fester som jag vet om och är bjuden till.
Jag har en helt underbar pojkvän, eller ja, enligt vemsomhelst hade han förmodligen varit perfekt. Han ser rakt igenom mig, om man säger så. Han läser mig som om jag vore en öppen bok. Det är läskigt, för jag är en sån som inte öppnar mig eller någonting, en sån som fejkar och döljer allting bakom ett gulligt litet leende. Han ser igenom allt såntdär. Han ser att jag vägrar mat, han bokstavligen tvingar i mig mat när jag är med honom. Han är nästan överdrivet omtänksam, så att det blir jobbigt för att han är så underbar... Som en gång, när jag blev lite ledsen över att han bara kunde vara till 8 för jag hade inte träffat honom på 1½ vecka, men jag la ju på ett leende och sa att jag förstod att han var trött för att han hade LANat (dock tänkte jag inom mig att han var en idiot som lanade dagen innan jag kom hem). Vet ni vad han gjorde? Han såg rakt igenom mig, struntade i att gå hem och äta & sedan sova och istället var han med mig en extra timme och tvingade mig att prata om varför jag blev ledsen. Låter det som en underbar kille? Jo, det är han. Därför känns det som att jag verkligen inte förtjänar honom när jag bara gör honom besviken med mat och allting. Jag måste ju liksom vara smal, för hans skull. Jag är så fet och äckligt och ja allting. För jag kan ju tydligen inte hålla mig ifrån saker, förfan, jag måste ju gå ner i vikt igen, för hans skull. Så han kan vara stolt över mig...

Dags för en ny introduktion. Jag tänker bitvis berätta Min Historia. Lägga ut olika delar, har ingen aning om när dock. När jag får lust. Tid. När jag klarar av att tänka på allting.

~ Isabelle