Det är alltid en massa som hör av sig, jag blir bjuden på fester till höger och vänster, bara denna veckan är det 10 fester som jag vet om och är bjuden till.
Jag har en helt underbar pojkvän, eller ja, enligt vemsomhelst hade han förmodligen varit perfekt. Han ser rakt igenom mig, om man säger så. Han läser mig som om jag vore en öppen bok. Det är läskigt, för jag är en sån som inte öppnar mig eller någonting, en sån som fejkar och döljer allting bakom ett gulligt litet leende. Han ser igenom allt såntdär. Han ser att jag vägrar mat, han bokstavligen tvingar i mig mat när jag är med honom. Han är nästan överdrivet omtänksam, så att det blir jobbigt för att han är så underbar... Som en gång, när jag blev lite ledsen över att han bara kunde vara till 8 för jag hade inte träffat honom på 1½ vecka, men jag la ju på ett leende och sa att jag förstod att han var trött för att han hade LANat (dock tänkte jag inom mig att han var en idiot som lanade dagen innan jag kom hem). Vet ni vad han gjorde? Han såg rakt igenom mig, struntade i att gå hem och äta & sedan sova och istället var han med mig en extra timme och tvingade mig att prata om varför jag blev ledsen. Låter det som en underbar kille? Jo, det är han. Därför känns det som att jag verkligen inte förtjänar honom när jag bara gör honom besviken med mat och allting. Jag måste ju liksom vara smal, för hans skull. Jag är så fet och äckligt och ja allting. För jag kan ju tydligen inte hålla mig ifrån saker, förfan, jag måste ju gå ner i vikt igen, för hans skull. Så han kan vara stolt över mig...