Nej, usch bara negativt.

Blir ett pojkvänsinlägg, förlåt, men har mycket tankar kring detta just nu. Jag brukar bli jättenervös precis innan jag ska träffa honom, tittar mig i spegeln sjukt ofta och så vidare. Min pojkvän har jag ändå känt i fyra år, så han har sett mig utan smink, med smink, festfixad, han har sett mig ledsen, glad, förstörd, överlycklig, sovandes osv. Han har sett mig precis som den jag är, han vet vilken humor jag har och hurdan person jag är, vad jag gillar och ogillar. Det är han som får mig att må någorlunda bra, han som ger mig lycka och honom som jag vågar vara mig själv med. Jag kan prata öppet om ätstörnings-grejerna med honom för han känner till hela min historia ang ätstörningar, samt min barndom. Dock så är jag alltid jättenervös precis innan jag ska träffa honom.