Vi hade världens största bråk typ där ord som hora, äckel och fitta var de ord som centrerades.

Halva sjuan blev jag s.k. "normal". Jag gick upp i vikt, för jag hade inte längre någon att tävla mot. Jag gick alltså upp i vikt. När en del går upp i vikt sätter allt sig på ett ställe, ex rumpa/mage. Men på mig sätter det sig lite överallt, så jag märkte att det var nån cm på armarna, magen, rumpan, låren, brösten osv. Sen började jag chatta med en kille på nätet. På den tiden klassades jag som tönt så jag tyckte det var helt otroligt att en riktig kille faktiskt skrev till mig. Mig liksom. Efter två-tre månader hade vi hunnit bli bästa kompisar, smsade varje dag, pratade på msn varje dag osv osv. Jag isolerade mig själv, för att prata med honom.

Alla vet ju att en tjej och en kille som står så nära inte bara kan vara kompisar. Självklart blev vi kära, tros de 50 milen som höll isär oss. Han hade haft ätstörningar så han förstod mina tankar. Nu fick jag alltså en pojkvän och det var här helvetet började. Det riktiga helvetet, det som utlöste hela skiten. Jag var ju tvungen att vara smal, perfekt för honom. När jag vägde som minst vägde jag 47 kg. 47 kg på en 1.63cm lång kropp (detta var som sagt 2 år sen så jag har ju växt sen dess). 

Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker att det låter ganska lite. Ändå tyckte jag att jag var otroligt tjock. Jag förstår inte riktigt mig själv när jag tittar tillbaka på bilder sen dess. Jag hade en otroligt platt mage, C-kupa i bröst, fin tränad rumpa, pojkvän, långt fint hår som alltid var plattat, sminkade mig mycket, populär, allting. Men till vilket pris? Varje kväll fick jag gråta mig till sömns, han och jag hade ett s.k. "hatkärlek"-förhållande, ändå varade det i 17 månader. 

Jag repeterar . I 17 månader tvingade jag mig själv att se mig själv som ett kräk, i 17 månader så gick jag ner märkbart mycket i vikt, på 17 månader så gick jag totalt ner 17 kg. haha, lite ironiskt nästan. 1 kg i månaden. Så att ingen skulle märka nåt.