Because no one thinks I can do it
Jag gick upp halv sex idag.
Valde kläder med omsorg, plattade håret, sminkade mig, tog bort nagellacket och satte på lösnaglar.
Just nu vet jag att min omgivning kommer tycka att jag ser okej ut - kanske t.o.m. bra.
Men varför känns det då så tomt inuti mig?
Helgen har varit katastrofal. Har varit tvungen att äta både det ena och det andra (ostbågar, godis osv...).
Helgen har varit katastrofal. Har varit tvungen att äta både det ena och det andra (ostbågar, godis osv...).
Hatar att åka iväg med familjen till släktträffar. När man ser släktens oroliga och ledsna blickar "Ska du bara äta detdär? Du måste faktiskt äta mer, du får inte slarva med maten, det är farligt".
Ååååh! Låt mig vara. Ser ni inte hur tjock jag är redan?!??!?
Jag vågar inte väga mig. Blir till o leva på sallad ett tag nu. Eller ja, jag kommer ju självklart ta lite mat. Men mest sallad. Underbart låter det i mina öron.
Fullbokad vecka förövrigt, vilket känns lustigt.
Eller nja, att veckan är fullbokad, det är inte det som är lustigt. Det som är lustigt är varför den är fullbokad. Ni förstår, förut (lekis-6an) klassades jag som en tönt. En tönt. Två veckor innan jag gick ut 7an blev jag helt okej, normal. Åttan blev jag populär. Nian större än nånsin. I gymnasiet har jag redan hunnit bli queen b i min klass och vi har bara gått tre dagar... Iallafall, förut när jag klassades som tönt var det ju vissa killar man bara kunde drömma om att träffa, umgås med, att han skulle snacka med en. Nu snackar alla dom killarna med mig, är på mig osv osv. Jag fattar inte riktigt varför? Jag menar... Det känns helt sjukt om vi säger så.
Någon som känner igen sig?
Önskar verkligen att jag kände som flickan på bilden.
Kommentarer
Trackback
