Jag kan inte glömma dig, fastän att jag försökt med det mesta som jag kan. Jag har försökt att inte bry mig om dig ett skit, men jag är inte känslokall, inte som andra i mitt liv. Jag ville glömma dig, ville gömma mina sår, ville radera alla minnen så gott det går för det går ont att minnas nåt så bra som blev helt fucked upp tillslut, vart tog vi vägen? Jag känner inte dig, du är inte samma person för allt som du gjorde fick mig att ändra min tro, att ge upp kärleken, du & jag - det var aldrig sant för du sket i allt du sagt och du körde över mig totalt. Du sårade mig mer än någon annan gjort, mer än jag någonsin trodde var möjligt. Jag kommer aldrig glömma dig och det som var bra. Hur fan ska jag någonsin kunna glömma det som har hänt? Sitter ensam och tänker på dig jämnt. Jag borde radera allting, jag borde sluta tänka på minnen. Allting som vi sa, allting som jag faktiskt tyckte var bra, allting som fick mig att må super. Men jag måste inse att det är finito nu. Det är svårt nog för mig att sitta här och skriva mina känslor på papper som du kanske egentligen borde se. Jag har försökt att förklara hur jag känner, men du vänder ryggen till, vill inte veta av mig längre, vart tog vi vägen, vart försvann alla känslor? Jag vill inte se dig trygg i någon annan tjejs famn. Du kan nog aldrig förstå hur mycket det sårar när man inser att det vi hade inte betydde något alls. Jag vill inte minnas, vill inte gråta men det är inte lätt att bara radera sådär. Hur ska jag någonsin kunna glömma allt det som har hänt ?